Sov gott älskling

I onsdags var vi tvugna att säga adjö till världens underbaraste lilla pojk

Lillen 9,5månad gammal

Lillen blev bara 9,5månad gammal. Sorgen efter honom är obeskrivlig. Det är så sjukt tomt hemma och ändå har vi inte klarat av att ta undan hans saker. Matskålen står fortfarande på köksgolvet efter frukosten i onsdagsmorse.

Att förlora 2 hundar på mindre än 4 månader... Det är hemskt, inget jag ens önskar min värsta fiende.

Men för mig så var Lillen speciell. Jag älskade Chico och sörjer honom än. Men Lillen, han var min bebis. Trots att han vägde ca 35kg sista tiden så var han en sån liten pojk inuti. Han var aldrig nån tuff kille, han var busig och lekfull. Röjde järnet in i det sista.

Lillens mage kraschade av medicinerna, jag orkar inte gå in närmare på detaljer men som värst så hade vi blod i halva vardagsrummet.
Lillen hade aldrig blivit bra och att genomföra ännu en operation fast nu läka utan antiinflammatorisk medicin och smärtstillande. Nej, det kunde vi inte utsätta vår älskling för...

Lillen fick somna in medan han fortfarande mådde okej, han orkade busa en sista gång i rasthagen med Izor och han röjde järnet. Men efteråt hade han ont, sov mest sista timmarna men glädjen han hade i rastgården när han fick busa med Izor. Det var underbart, bilden ovanför är tagen i rastgården när han står och spanar på nån utanför.

Usch, jag saknar honom så de värker. Hade kunnat ge vad som helst för att få tillbaka en frisk Lillen. Väntar bara på samtalet från veterinären där dom undrar när vi kommer och hämtar honom. De känns som en mardröm att han inte finns här längre